Oliver Mattsson Stiftelsen #kampenförlivet swish: 123 508 1641

Varför startades OM21 Stiftelsen

Oliver Mattsson

2018 hände det som inte fick hända, Oliver gick bort. Det hela började 2004 när Oliver Mattsson föddes. Vid tre månaders ålder flyttar han, tillsammans med mamma Anna och pappa Jesper, upp till Karlstad för pappans hockeykarriär. I sex år bodde dom i Karlstad och de flyttade hem 2010 när Oliver skulle börja i förskoleklass. Oliver började spela hockey uppe i Karlstad och fortsatte intresset även nere i Skåne. Han spelade även fotboll och var allmänt sportintresserad. En pigg kille med mycket energi, att sitta still var inte hans grej. En kille med ett stort hjärta som alltid brydde sig om sina lagkamrater och nära och kära.

Han ville att alla skulle må bra och ingen skulle få känna sig utanför. Ju äldre han blev desto mer satsning blev det på ishockeyn som han levde för. Det tog upp mer och mer tid av hans liv så fotbollen fick han lägga åt sidan. Oliver var en familjemänniska. Han trivdes i familjens sällskap och älskade när de sov på hotell för att då sov hela familjen i samma rum. Oliver, lillebror Elliot, pappa Jesper och mamma Anna. Det bästa Oliver visste var familjen och framför allt lillebror Eliliot som han var extremt beskyddande över och älskade över allt annat. Även Elliot fick senare ett stort hockey intresse.

Allting rullade på och Oliver utvecklades till en fantastisk hockeyspelare där hans styrkor var teknik, spelsinne och målskytte. Oliver var även väldigt omtyckt som lagkamrat som bidrog med väldigt mycket glädje i omklädningsrummet.

Vi var som vilken annan familj som helst tills dagen då allt hände. Oliver var ute och lekte den fredag den 30e juni med sin bror och sina kompisar som vanligt. Prickar hade börjat dyka upp på hans kropp sen några dagar tillbaka. På lördagen den 1a juli var Oliver orolig över prickarna som inte försvann vilket ledde till att familjen åkte in till Lund för att kolla upp det och sedan förändrades livet för alltid. Tester togs vilket ledde till att Oliver blev inlagd på direkten. Väntan blev olidlig och vi fick höra att det kunde visa sig vara leukemi men att det även kunde vara en annan allvarliga blodsjukdom.

På tisdagen fick vi reda på att Oliver hade den mycket ovanliga blodsjukdomen aplastisk anemi, detta visades efter ett benmärgsbiopsi. När det senare hade framställts vilken typ av aplastisk anemi som Oliver hade påbörjades en ATG behandling som skulle nollställa benmärgen. Läkarna var hoppfulla, det var upp till 70% chans att det kunde hjälpa när man var i den åldern. Men tyvärr funkade inte behandlingen. Hans benmärg visade ingen förbättring. Även Elliots benmärg testades men tyvärr var det ingen match.

28 september så fick Oliver en hjärnblödning av för låga blodvärde vilket gjorde att han låg på niva i 12 dagar i respirator. Vi visste inte om han skulle överleva eller inte för den var väldigt komplicerad, den satt i nacken och var 4×4 cm stor. Oliver överlevde mirakulöst denna hjärnblödningen vilket gjorde att de kom tillbaka till avd 64 i Lund för att förbereda för att göra en benmärgstransplantation, bla konditionering där man förbereder för att kunna ta emot en extern benmärg. Man hade då hittat en match genom tobiasregistrert, en 46 årig tysk man.

Oliver var väldigt svag efter att ha legat i respirator men iom att Oliver var vältränad så lyckades han återhämta sig. Väl tillbaka på avd 64 så fick började återhämtning, lära sig att gå. Han såg dåligt. 2 November fick Oliver genomgå transplatationen sedan vara i isoleringen. 3 veckors isolering där vi inte fick öppna ett fönster eller lämna rummet. Bara vi i familjen fick komma in, Oliver fick inte alls gå ut. Oliver hade inga neutrifila trombosyter, alltså inget immunförsvar.

Oliver kämpade på och Mamma Anna bodde med honom hela tiden medans Pappa Jesper var hemma med lillebror Elliot. En lång väntan men efter 21 dagar så började värdena gå upp och veckan efter fick Oliver äntligen komma hem på permission. Men värdena fortsatte inte att öka och Oliver fick åka fram och tillbaka till sjkhuset för att ta blodprover, fylla på blod och trombosyter 1-2 gånger per dag. I Februari runt Olivers födelsedag så började nyckelvärde gå upp till rätt nivåer så läkarna började bli mer förhoppningsfulla men det ville ändå inte ta fart och komma upp till normala värden.

I början på Mars så skulle Oliver släppa pucken mellan Redhawks och Förjestad. Runt denna tiden började Olivers lungor att tappa funktion och han fick återigen tillbringa merparten av tiden på sjukhuset. De provade olika behandlignar, mediciner som de inte haft tillgång till innan. Den ena komplikationen efter den andra avlöste varandra. En dag sa Oliver att han återigen hade problem med andningen och tyvärr var det ett tecken på att donatorns stamceller hade börjat attackera Olivers lungor.

Maj/Juni. Nu blev han uppkopplad till syrgas som hjälpte honom med andingen och han fick tung kortison behandling än en gång. Den 15 juni fick han plötsligt krampanfall, det första klara han av medans 3 h sedan blev det andra krampanfallet för tufft och Oliver hamna in en respirator. Oliver blev uppskickade på Niva i 8 dagar, varje dag blev lungorna sämre och sämre. Den 24 Juni kom läkarna in med det värsta besked man kan få – det fanns inget mer de kunde göra.

Oliver kämpade under hela sin sjukdom och var trots allt positiv och försökte sprida glädje. All smärta som Oliver förmodligen hade så tänkte han ändå mer på hur hans bror Elliot och mamma Anna och pappa Jesper mådde. Det var så Oliver fungerade.